Vad har hänt!?

Ja, inget särskilt. Livet knatar på med massor som kanske inte har så mycket med hundarna att göra (jobb och sånt) – även om hundarna förstås hela tiden finns med.

Idag skulle jag i alla fall ta en promenad med hundarna. Jag hade skrivit (slutarbete på utbildning gnm jobbet) hela förmiddagen och kände att de stackarna behövde få lite roligt de också.
Sagt och gjort – paltade på mig tjocka jackan och termobyxor och Ginny fick sitt nya Hurta vintertäcke som hon verkligen gillar. Till och med Kola fick täcke – ett oljerockstäcke. Rollo bryr sig inte så länge han får röra på sig.
Det fick bli flexikoppel på alla tre – jag tänkte att jag skulle gå gångvägar där de inte kan vara lösa.

Lufsade iväg – kom på att jag kunde gå en sväng upp i skogen där det inte är backar.
Åhhh… så skönt – det verkar som om höften har blivit bättre! Gick en lite bit till…. Åhhhh, jaha! Höften kändes bättre för att jag har suttit stilla hela dagen! Fast den ÄR faktiskt bättre hur som helst (har haft ont både här och där de sista veckorna).

Hundarna for fram och tillbaka i flexikopplena. Har ni gått med tre hundar i flexi någon gång? I så fall vet ni att man ständigt får hålla på att pyssla med flexina eftersom linorna trasslar varenda gång hundarna byter plats med varandra – och de gör de ju hela tiden!
När jag gått en bit upp i skogen så såg jag en liten stig som jag inte gått på tidigare. Tänkte att den kunde vara intressant och jag trodde att jag visste ungefär vart jag skulle komma fram.
När vi gått en bit på stigen så var det ingen stig längre – spåret tog slut. Men jag visste att det inte kunde vara så långt tills vi kom dit jag tänkte och hundarna tyckte att det var jättekul att utforska nya marker så vi fortsatte…
Åhå… en bäck! Det har ju snöat överallt och det har också frusit på ganska bra men bäcken porlade fram – mörk och vacker. Kola och Rollo hade redan hoppat över till andra sidan så jag tänkte att det var lika bra att följa efter. Hoppade över…. Landade… oj, så mjukt det var! Sjönk ner till vristen – genom snö och is ner i någon lersörja… det hade jag ju inte förväntat mig och resten av kroppen följde fint efter – dvs framåt, neråt... på alla fyra ner i det som fanns under ett snölager och ett tunt islager – brun lervälling.
Jag skulle snart märka att det nog var ett kärr dolt under den vackra snön - fast mark på ena sidan om bäcken och kärr på den andra.
Att hoppa tillbaka var inte att tänka på – marken var alldeles för instabil – utan det var lika bra att fortsätta framåt och försöka hitta fast mark längre fram. Lite rädd blev jag för jag har hemska minnen från barndomen med träsk som är bottenlösa och som slukar både män och traktorer. Dessutom var hundarna alldeles lyriska – läs helvilda – av äventyret! Ni kan ju tänka er hur det är att stå på mark som egentligen inte bär, i en skog med massa träd och sly och med tre hundar i flexikoppel! De sprang hit och dit och trasslade in sig allt mer! Jag fick släppa Kola för att kunna trassla loss hennes flexi och efter ett rytande så skärpte sig de andra två – när döden är nära kan man inte springa omkring och vilda sig!!!
Nu visste jag ju åtminstone att jag faktiskt var i ett träsk så genom att balansera på trädstammar och hoppa lite mellan det som antagligen var tuvor så lyckades jag ta mig fram till en sluttning där jag kände mig säker. Hellre klättra i en hal brant än gå i ett kärr som jag inte ser!
Lerig och lite blöt kunde jag lotsa oss fram till stigen som jag visste fanns där bakom krönet. Vi fortsatte vår promenad på mer kända marker och hundarna fortsatte att tycka att det hela var jättehärligt - och jag var ganska nöjd jag med!

Men lär er av detta: Kärr syns inte på vintern men de finns där ändå!