Nu har de kommit!

Tidigt, tidigt i morse föddes då äntligen F-kullen!
Det blev 4 hanar och 2 tikar.
De var lagom stora och mycket livskraftiga och ligger nu med mamma i valplådan och myser.
Alla ser ut att må bra.

Det har dock varit en ordentlig pärs för Kola (och för oss).
Som de flesta säkert vet så gick Kola lite över tiden - i alla fall efter vad vi är vana vid - och igår verkade det äntligen som om det hela var på gång. Hon hade förvärkar till sådär kvart i ett i natt då hon fick några värkar och vattnet gick. Hennes värkarbete blev sedan mycket utdraget - vi tror att valparna krockade lite på väg ut vilket innebar att ingen kom! När så till sist en valp ändå började ta sig den sista biten fick Kola kämpa ordentligt och blev förstås väldigt trött och ändå verkade inget hända.
Vi var mycket, mycket nära att kasta oss iväg till Blå Stjärnan men då gjorde Kola vad som verkade vara en nästan heroisk insats! Hon hoppade snabbt och bestämt ur valplådan och sprang ut i vardagsrummet till Biabädden som stod där. I denna fick hon rikgtigt bra fäste med tassarna och hon tog verkligen i för kung och fosterland! Jag tror inte att jag sett någon tik krysta så kraftfullt någon gång! Och efter en liten stund så kom faktiskt den lilla valpen ut med ett slurp.
Och den levde!

Efter detta var förstås Kola mycket trött men hon kämpade ändå fram de återstående fem valparna på ett bra sätt. Och som om hon kände att det varit mycket nära att allt skulle bli mycket fel så var hon hela tiden mycket noga med att ha de framfödda valparna precis runt sig hela tiden - även under värsta krystvärkarna.

Valparna tycks ha samma energi som de haft i moderslivet. De har de här första timmarna varit mycket försigkomna och allerta.
Nu ligger Kola i valplådan med alla inkurade hos sig och de har ätit ordentligt och ligger nu tyst och snusar!
Lisbeth, Linda och jag är helt borta av trötthet och skall också gå och lägga oss åtminstone i några timmar.

Dag 62

Tyst och lugnt!

Dvs: Inga nyheter! Kola tar det lugnt och myser med sin tjocka mage.

Men!!!

GRATTIS till Essie, Ebbe, Elvis och Sigge på 1 års dagen!
Ja, det var ju den 24'e det var så en dag sen med gratulationen är jag.
Hoppas att era familjer kom ihåg den stora dagen och firade er med godsaker och leksaker hela dagen!
Jag fick ett fint foto på Essie över mobilen men har inte lyckats få fram det ännu - har problem med mms-funktionen och fick titta på Lisbeths mobil.
Kanske kan hon lägga in det här på bloggen om vi har tur!

Kramar till er alla!

Oj, oj, oj!!!! Men hur kunde jag glömma!?!
GRATTIS även till B-kullen: Solo, Asta, Morrten, Betty, Molly och Molly och förstås Kola!
(är tydligen lite förvirrad - inget nytt iofs)
Marianne

Dag 58

Ja, nu är ju egentligen den 58'e dagen till ända förstås...
Nu börjar den riktiga nedräkningen. Kola hade lite förvärkar i kväll men förhoppningsvis så väntar hon några dagar till innan valparna kommer. Lördag kanske kan vara lagom?



Här ligger hon på soffan och slappnar av lite efter sammandragningarna (taget med mobilen).

Valparna är hur som helst de mest aktiva jag kan påminna mig! Varje gång man lägger handen på magen så känner man hur de sparkar omkring!
I vanliga fall så brukar det åtminstone vara korta stunder av inaktivitet (i alla fall vad jag har för mig) men dessa snurrar runt hela tiden. Det blir spännande att se om de är lika vilda när de kommer ut!

Nu blir det ingen uppdatering förrän valparna är födda!

Ha en riktigt skön påsk allihopa!

Dag 51

Hundar dräktighetstid ligger på 63+/-4 dagar så nu närmar det sig alltså!
Våra tikar brukar föda sådär 59-62 så nu närmar det sig med stormsteg!



Så här såg Kola ut i förrgår - regntäcket börjar bli allt för litet och det var inte mycket kvar av magremmen att lägga ut. Och hon kommer ju att gå upp ännu mer dagarna som kommer så vi får hoppas att det inte blir mer regn!

Orsaken att hon inte ser så "käck" ut på fotot är att hon tyckte det hela var lite löjligt - dvs att hon fick stå en stund på bordet och titta på godisen som låg på köksbänken. Varför inte få den med en gång, tyckte hon!

Nu känner man sparkar i från valparna. Första gångerna var det som små fladder - kändes lite som att hon kanska hade lite gaser i magen - men nu känns de allt tydligare. Små fötter som trycker mot buken.
Undrar hur det känns för Kola? Att ha ett helt litet gäng i magen som sparkar åt alla håll...

Dräktiga tikar...

... gör lite som de vill!

• När man är ute på promenad så går de plötsligt rakt ut på gatan för att de såg något där - eller på andra sidan - som de ville titta närmare på (ätbart?).


• Dräktiga tikar äter dessutom allt de kan komma över; alla former av det vi helst inte vill nämna med ord att våra hundar petar i sig men som börjar på "b" och slutar med "s", pappersnäsdukar, olika saker som ligger på gatan i någon slags förpackning typ i en gammal yoghurtburk eller i ett godispapper mm, äppleskruttar, saker som ligger på marken vid busshållplatspapperskorgen.... ja, mina tikar äter allt detta även i vanliga fall men när de är dräktiga är det det enda de tänker på ute på promenaden.


• Dräktiga tikar lämnar plötsligt bästa tiggplatsen när man äter middag vid soffbordet! För att gå ut och slicka eventuellt stekskvätt från golvet framför spisen - noga!


• Dräktiga tikar sätter sig med någon decimeters avstånd från en och säger "hrrrmfff!" när man äter sin ostmacka när vilken annan hund som helst skulle veta att det är dödsstraff på att tigga så uppenbart och att ens sitta närmare än en meter när matte käkar.


• Dräktiga tikar förvandlas plötsligt från att normalt vara en generös och vänlig själ som gärna delar soffan med sina hundkompisar till en attackerande bitch om någon oförhappandes stör henne där hon ligger och sover.


• Dräktiga tikar tycker helt plötsligt att världen är hennes och att okända hundar som kommer närmare än fem meter bör passa sig om de inte vill förintas. Detta gäller även hundar som skulle kunna äta cairnterriers till lunch...


• Dräktiga tikar blir också mysigt inåtvända och lugna och lite upphöjda och tycker inte att det är värt att sänka sig till vanliga, världsliga aktiviteter som tidigare var nödvändiga (skälla på grannarna) eller roliga (skälla på grannarna och jaga skator).


• Dräktiga tikar blir otroligt kelna och njuter extremt av att få lite gos. Eller gärna gos hela tiden - omväxlande med lite ryggmassage.


• Dräktiga tikar vill gärna sitta och titta en i ögonen och kommunicera vad det nu kan vara - ofta är det nog "Kan du klappa mig lite till!?".


• Dräktiga tikar stönar mycket; tex. när valparna trycker på, när de vill ha lite ost, när de vill att man skall kela, när de tycker att man skall gå lite saktare så att de hinner nosa efter det där ätbara som säkert finns i gräskanten.

Och sist men inte minst: dräktiga tikar blir tjocka - riktigt tjocka! Och de tar inte illa upp det minsta om man kallar dem "fläskkotlett" eller "din lilla tjockis" utan tar det för vad det är: lite positiv uppmärksamhet!

Dippen är hemma igen!

Dippen blev opererad i tisdags och fick ligga över natten men i går eftermiddag fick hon i alla fall komma hem till Fräntorp!
Operationen gick bra och snabbare än man trott. Dippen har nu två skruvar/spikar och en ståltråd i benet. Hon skall gå i gips i mellan 3-8 veckor beroende på hur väl det hela läker.
Allt enligt utsago av Lisbeth.

Härligt tycker vi alla förstås! Vi vill ju inte att vår lilla NipperDippen skall lida!

Kola blir tjockare och tjockare - jag kände ju mellan två och fem fosterblåsor men nu går jag och tänker att det kanske var två plus fem! Vi får se var det slutar - fast mer än två är det i alla fall helt säkert. Ibland blir tikarna helt enkelt tjocka tidigt men växer inte så mycket på slutet och ibland sväller de upp som ballonger de sista veckorna.
Det närmar sig i alla fall nu. Jag har börjat med lite nedräkning för mig själv.

En olycka kommer sällan ensam

Jag klipper lite ur Lisbeths söndagsblogg (jag har redigerat lite):

Thomas tog ut hundarna på en nattrastning och kom hem med en skadad Dippen. Han hade lyft upp henne, och när han skulle släppa ner henne landade hon snett på något sett med ena bakbenen. Hon stödde inte på det.
Thomas ville att vi skulle åka in till Blå Stjärnan. På djursjukhuset konstaterades att knä, höft och tass var ok, men hasen möjligtvis hade en mindre fraktur. Det var inget de kunde göra något åt under natten, utan vi tog med vår lilla Dipp hem igen.
Idag fick Thomas köra oss tillbaka. De röntgade och konstater att diagnosen stämde. Hon har en lite fraktur på hasen, alldeles där ett ledband fäster. Det gör att de kommer att steloperera hasen på tisdag, gör de inte de kommer det att bli så instabil att hon inte kan stödja på tassen. Nu är hon gipsad för att inte bli sämre. Det är visst ingen fara för komplikationer om man väntar ett par dagar med operationen. Bra, nu hinner hon att träna lite på att gå med benet i paket, för det kommer hon att få fortsätta med i sex till åtta veckor..

Lite oflyt har vi ju, det är ju bara två veckor sedan Fred blev sjuk. Han mår förresten bra, mycket piggare igen. Vi får hoppas att det håller, penicillinet tog slut i torsdags.
De är värda varendra krona, våra små raggsockor, men det blir väldigt många kronor . Väldigt många. Tackolov är de ju försäkrade och den täcker ju en hel del, men bara Dippens historia kommer att kosta oss ett femsiffrigt belopp, Fred's räkning var inte långt därifrån heller. Det kommer bli en knaper vår, och vi kommer nog inte att kunna göra allt vi tänkt oss på huset. Vi har ju en väldigt viktig tilldragelse i vår: Daniel tar studenten den 10 juni och det är ju prioritet på det! ;)

Som jag skrev för ett par veckor sedan - varför ska livet flyta på jämnt, i en lugn takt, när det kan hysta sig tvärt åt alla håll - samtidigt?

Vi tröstar oss med världen sötaste Dippen, här är hon bara 8 veckor :D


Ja, vad skall man säga!?
Nu är det bara att hoppas att Dippens operation och rehab går så smärtfritt och lindrigt som möjligt och att Fred fortsätter att bli bättre!

Hemma hos mig är det dock mer positivt: Kola börjar redan bli rund om magen och det är ju nu lite mindre än tre veckor kvar. Jag har till och med tyckt att jag känt fosterrörelser men man brukar ju inte göra det förrän de sista två veckorna så det kanske bara var gaser - vem vet!?

Förresten! Glöm inte att rösta på Ginny i fototävlingen! Man kan rösta varje dag om man vill. Hur som helst kommer vi ju inte att vinna men det är roligt, tycker jag, om en liten cairnterrier kommer upp på "topplistan"! Eller hur?! :-D