Nu har de kommit!
Tidigt, tidigt i morse föddes då äntligen F-kullen!
Det blev 4 hanar och 2 tikar.
De var lagom stora och mycket livskraftiga och ligger nu med mamma i valplådan och myser.
Alla ser ut att må bra.
Det har dock varit en ordentlig pärs för Kola (och för oss).
Som de flesta säkert vet så gick Kola lite över tiden - i alla fall efter vad vi är vana vid - och igår verkade det äntligen som om det hela var på gång. Hon hade förvärkar till sådär kvart i ett i natt då hon fick några värkar och vattnet gick. Hennes värkarbete blev sedan mycket utdraget - vi tror att valparna krockade lite på väg ut vilket innebar att ingen kom! När så till sist en valp ändå började ta sig den sista biten fick Kola kämpa ordentligt och blev förstås väldigt trött och ändå verkade inget hända.
Vi var mycket, mycket nära att kasta oss iväg till Blå Stjärnan men då gjorde Kola vad som verkade vara en nästan heroisk insats! Hon hoppade snabbt och bestämt ur valplådan och sprang ut i vardagsrummet till Biabädden som stod där. I denna fick hon rikgtigt bra fäste med tassarna och hon tog verkligen i för kung och fosterland! Jag tror inte att jag sett någon tik krysta så kraftfullt någon gång! Och efter en liten stund så kom faktiskt den lilla valpen ut med ett slurp.
Och den levde!
Efter detta var förstås Kola mycket trött men hon kämpade ändå fram de återstående fem valparna på ett bra sätt. Och som om hon kände att det varit mycket nära att allt skulle bli mycket fel så var hon hela tiden mycket noga med att ha de framfödda valparna precis runt sig hela tiden - även under värsta krystvärkarna.
Valparna tycks ha samma energi som de haft i moderslivet. De har de här första timmarna varit mycket försigkomna och allerta.
Nu ligger Kola i valplådan med alla inkurade hos sig och de har ätit ordentligt och ligger nu tyst och snusar!
Lisbeth, Linda och jag är helt borta av trötthet och skall också gå och lägga oss åtminstone i några timmar.
