En olycka kommer sällan ensam

Jag klipper lite ur Lisbeths söndagsblogg (jag har redigerat lite):

Thomas tog ut hundarna på en nattrastning och kom hem med en skadad Dippen. Han hade lyft upp henne, och när han skulle släppa ner henne landade hon snett på något sett med ena bakbenen. Hon stödde inte på det.
Thomas ville att vi skulle åka in till Blå Stjärnan. På djursjukhuset konstaterades att knä, höft och tass var ok, men hasen möjligtvis hade en mindre fraktur. Det var inget de kunde göra något åt under natten, utan vi tog med vår lilla Dipp hem igen.
Idag fick Thomas köra oss tillbaka. De röntgade och konstater att diagnosen stämde. Hon har en lite fraktur på hasen, alldeles där ett ledband fäster. Det gör att de kommer att steloperera hasen på tisdag, gör de inte de kommer det att bli så instabil att hon inte kan stödja på tassen. Nu är hon gipsad för att inte bli sämre. Det är visst ingen fara för komplikationer om man väntar ett par dagar med operationen. Bra, nu hinner hon att träna lite på att gå med benet i paket, för det kommer hon att få fortsätta med i sex till åtta veckor..

Lite oflyt har vi ju, det är ju bara två veckor sedan Fred blev sjuk. Han mår förresten bra, mycket piggare igen. Vi får hoppas att det håller, penicillinet tog slut i torsdags.
De är värda varendra krona, våra små raggsockor, men det blir väldigt många kronor . Väldigt många. Tackolov är de ju försäkrade och den täcker ju en hel del, men bara Dippens historia kommer att kosta oss ett femsiffrigt belopp, Fred's räkning var inte långt därifrån heller. Det kommer bli en knaper vår, och vi kommer nog inte att kunna göra allt vi tänkt oss på huset. Vi har ju en väldigt viktig tilldragelse i vår: Daniel tar studenten den 10 juni och det är ju prioritet på det! ;)

Som jag skrev för ett par veckor sedan - varför ska livet flyta på jämnt, i en lugn takt, när det kan hysta sig tvärt åt alla håll - samtidigt?

Vi tröstar oss med världen sötaste Dippen, här är hon bara 8 veckor :D


Ja, vad skall man säga!?
Nu är det bara att hoppas att Dippens operation och rehab går så smärtfritt och lindrigt som möjligt och att Fred fortsätter att bli bättre!

Hemma hos mig är det dock mer positivt: Kola börjar redan bli rund om magen och det är ju nu lite mindre än tre veckor kvar. Jag har till och med tyckt att jag känt fosterrörelser men man brukar ju inte göra det förrän de sista två veckorna så det kanske bara var gaser - vem vet!?

Förresten! Glöm inte att rösta på Ginny i fototävlingen! Man kan rösta varje dag om man vill. Hur som helst kommer vi ju inte att vinna men det är roligt, tycker jag, om en liten cairnterrier kommer upp på "topplistan"! Eller hur?! :-D