Inställd träff och träff med grusväg

Ja, vad kan man säga... vissa dagar är bättre än andra...
Igår var det träning på Hundstället Hjärtat i Angered genom Cairn i Väst och jag hade verkligen bespetsat mig på att åka. Den börjar klockan sex vilket inte är riktigt optimalt om man bor på andra sidan Göteborg med tanke på rusningstrafik och köer. Men om jag håller koll över internet på trafikläget och kommer iväg ungefär halv sex så kan det gå bra. För det mesta...
Igår var det rapporter om ordentligt trög trafik - särskilt den närmaste vägen vilken är E6. Men väntar man så kan det lätta vid halvsex sådär.
Igår höll jag koll och jag höll koll och jag höll koll på Trafiken.nu och en annan sida. Jag höll koll så till den milda grad att jag glömde av klockan!
När jag fått in hundarna i bilen och skulle åka så förstod jag att jag var väl sent ute. Fånigt att köra i minst 30 minuter och sedan bara kunna träna i 20!
SURT! Det var bara att ringa Mia och säga att jag inte skulle dyka upp och ta en trist promenad runt kvarteret hemma. Jag som var sugen på att träffa lite trevliga människor...
Vi fick träna hemma en stund i stället. Jag körde frishapingträning med alla fyra - en efter en. De tyckte att det var jätteroligt och blev ordentligt trötta allihopa. Duktiga var de också - särksilt valparna.

Idag skulle vi göra en riktigt mysig långpromenad. Planen var att gå bort till en äng där de skulle få springa och rasa av sig och sedan gå över fälten hemåt. Det är lite landsbygdskänsla här ute vilket jag tycker är jättemysigt. Påminner om min uppväxt i Halland.
Vi kom inte längre än upp på grusvägen som går upp i skogen!
Hundarna nosade och kissade precis när vi kommit upp på grusvägen. Kopplena hängde slakt när vi skulle börja gå igen. Då rusar en liten en framför mina fötter och jag försöker parera med ett kliv... detta leder till att foten fastnar i de hängande kopplen och jag stupar som en fura rakt fram! Hundarna kastar sig förstås åt alla håll - ingen vill hamna under en storvuxen matte!
Jämrans! Jag låg kvar en liten stund - osäker på om jag hade skadat mig och i så fall hur illa. Ansiktet for rakt ner i marken och fortfarande när jag reste mig var jag väldigt osäker på om tänderna hade klarat sig eller om jag hade brutit näsan. Jag kände mig alldeles mosig i ansiktet.
Jag blödde - inte jättemycket men jag visste inte riktigt om det var från näsan eller läppen. Jag såg dåligt och var osäker på om det var glasögonen eller något annat. Det var lika bra att gå hem och kolla...
Resultatet av det hela var ändå bättre än jag kunnat hoppas: tänderna var ok när jag sköljt bort gruset mellan dem och är lite sårig på insidan av läpparna. Jag spräckte skinnet från överläppen upp till näsan men såret är inte djupt utan mest svullet, slog i och skavde näsan (den är lite av potatismodellen just nu)och så några småmesyrer.
Näsan och överläppen känns väl mest just nu och är sådär lagom svullna. Kläderna klarade sig som av ett mirakel. Det tristaste är väl att glasögonen skrapades såpass att jag måste köpa nya - en lite ovälkommen utgift just nu måste jag säga!
Men det känns ändå som om jag hade en väldig tur! Det var ett ordentligt magplask och jag kunde suttit med betydligt värre skador just nu!

Det är dock synd om hundarna; de blir både bekymrade för mig (att jag skadat mig) och också rädda för mig efter en sådan här dykning. Jag förstår dem - först kastar sig matte handlöst efter dem och försöker krossa dem och sedan ligger hon och svär när hon missar!
Men jag har mutat dem med godis (ost och skinka) och en ganska lång promenad så jag hoppas att de förlåter mig mitt mordförsök. Visst blir jag irriterad när de tramsar runt fötterna och trasslar in kopplen men det är ju lite överdrivet att försöka slänga sig på dem - eller hur!?!